Musik existerar inte för att vara inlåst och om du skapar konst av något slag förstår du varför: inga konstskapare önskar att att
färre ska kunna ta del av konsten de producerar. Inlåsningen har förstås skett för att entreprenörer förstått hur eftertraktad musik är och hur lätt det är att ta betalt för den genom att agera grindvakter. Dessa entreprenörer har skapat så kallade
chokepoints för att maximera priserna för tillträde till det mjuka guldet. Genom att ta betalt för olika lagringsmedia med inspelad musik har således företagare med varierande intentioner alltid tjänat pengar på musikskapares och -lyssnares affärer. Det är så massmarknader fungerar och anledningen är enkel att förstå: om säljare ska lyckas skapa något som köpare efterfrågar är det svårt för denne att även ha all den tid som behövs för marknadsföring och försäljning. Inte ens den bästa konsten når långt utan hjälp.
Centralt i den digitala revolutionen är att både säljares och köpares behov av mellanhänder minskats drastiskt med hjälp av nya tjänster: hantverkare, konstnärer, små och stora företag – alla kan enkelt sälja sina verk, produkter och tjänster oavsett om de får utrymme på väggar och hyllor i gallerier och butiker. Detta är en tilltalande vision av världen som få konsumenter opponerar sig mot, men för de som vill nå ut brett och djupt tillkommer fortfarande stora kostnader kring den digitala tillvaron. Att nå igenom bruset är komplexare än någonsin och därför har tjänster och handelsplatser riktade mot både köpare och säljare stort inflytande – och stora vinster.
Eftersom de flesta musikskapare vill göra musik i stället för att driva företag är det väldigt många av dem som gladeligen låter andra ta hand om så mycket som möjligt som inte är relaterat till själva skapandet. Det kostar förvisso både pengar och/eller stora delar av låtarnas upphovsrätter, men eftersom många typer av musik – inte minst den allra mest nyskapande – kan ta lång tid innan den får fäste hos publiken är dess upphovspersoner ofta i stort behov av det förskott som grundlagt många ojämlika förhållanden mellan upphovspersoner och musikbolag. Förskotten ska sen återbetalas –
recoupas – och är det något musikbolag är bra på är det att skapa kostnader för administration och marknadsföring av musik. Detta leder ofta till att det tar evigheter att betala tillbaka förskotten och på allvar börja ta del av de intäkter musiken genererar och det är inte sällan de ingår nya liknande avtal för att kunna ge ut mer musik. Och så fortsätter det. Ett bra råd till musikskapare som ska skriva på skivkontrakt är att be bolaget servera vatten i stället för champagne under firandet – så fort bläcket torkat är det nämligen inkomsterna från deras musik som täcker allt de tar för sig.
Musikindustrin omsätter mer pengar än någonsin och ändå har musikskapare lika illa eller sämre ställt som de alltid. Hur kommer det sig? Jo, eftersom efterfrågan på musik är fortsatt enorm skapas hela tiden nya bolag kring den – och eftersom de lite äldre stora digitala tjänsterna är så otransparenta och de nya så anonyma är det fortfarande lätt för illvilliga att lura musikskapare på pengar och upphovsrätt. Tidigare kunde musikskapare hälsa på hos sitt skivbolag, gå till en radiostation eller skivbutik och bakom kulisserna se hårt arbetande människor med ett gemensamt intresse för musiken. Idag sköts dessa bolag – och de som konkurrerat ut dem – av en bråkdel så många människor men desto fler datorer i kylrum. Och alla är de experter på profit – inte musik.
Passionerade musikskapare och musikälskare vill ständigt skapa och konsumera mer fantastisk musik och det är denna som skapat den kraftfulla evighetsmaskin som driver Musikindustrin 1.0. Men denna passion har också förblindat både musikskapare och -älskare som så länge musiken strömmat har överseende med – eller helt ignorerar – alla industrins negativa effekter. Detta har gjort att majorbolagen, nu tillsammans med techbolagen, alltjämt dominerar totalt. Och hur stavas dominans i inom industrin? P.E.N.G.A.R.
Det är dags
att alla som verkligen älskar musik frågar sig:
hur skulle musikindustrin se ut om den byggdes om från grunden med dagens teknik? Detta Poppel vill A: besvara och B: bemöta. Vi är övertygade om att de innovationer som gett upphov till nya oseriösa affärsmodeller även kan användas för att ge musikskapare kotrollen över hela värdekedjan och på så vis sjävla musikindustrin. För att göra musikbranschen så oattraktiv som möjligt för skojare behöver världens alla seriösa och verkligt musikälskande upphovspersoner, artister, organisationer och bolag förstå hur man bygger en sund och hållbar industri från grunden – och förstå att den behöver byggas av de som förstår den bäst: kreatörerna själva.
